Hl. Johannes Klimakos, Novgorod, mitten av 1400-talet

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98,

Box 19 027, 104 32-Stockholm, tel. 08-15 63 16

januari - april 2011

Julbudskap Från Ärkebiskop Gabriel

AktuelltHUVUDDUKAR OCH APOSTLARNAS LÄRA

-En delikat fråga

-Vad ha fundamentalismen med det här att göra?

- Vad Aposteln Paulus egentligen

menar

- Ett symboliskt tecken

- Ärevördige Maxim Bekännarens tolkning

-Apologi

Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det

Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop,

Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet

upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel.

Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för

byggnadsminne.

Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige

registrerat trossamfund. Se vår hemsida www.ryskaortodoxakyrkan.se

Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till

församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1000:-/år. Övriga som

önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens postgiro 15 77 95-6

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA januari - apri l 2011

Julbudskapfrån H.H. Ärkebiskop † Gabriel,

Den Ekumeniske patriarkens exark

"Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt." (2 Kor. 3-4)

Kära bröder och systrar i Kristus,

Vi har nu nått fram till vår herres Jesu Kristi födelsefest. Såsom vart år är det ett ögonblick av stor nåd som vi alla upplever tillsammans med glädje, ett ögonblick som jag denna dag har förmånen att dela med er.

Varför erfar vi alla glädje? Jo, eftersom änglarnas budskap till herdarna även riktas till oss liksom till alla människor på jorden: "Idag är en Frälsare född åt eder, han är Kristus, Herren!"

Hela Gamla testamentet talar om denna väntan på frälsningen och den gamle Simeon uttalar i hela mänsklighetens namn följden av denna så mäktiga händelse som utgör fullbordandet av löftet om frälsning: "Nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid, ty mina ögon har sett Din frälsning, ett ljus för alla folk..."

Men hur bör vi idag uppleva denna "stora glädje" som änglarna talar om till herdarna? Vad motsvarar detta budskap och hur genljuder det i våra hjärtan?

Hela världen, hela universum tycks befinna sig i en djup skugga.Visserligen ser vi i våra städer och byar en massa glittrande dekorationer, för många innebär denna helg festmåltider och utbytande av gåvor, men tyvärr förefaller det som om orsaken till denna helg, den verkliga innebörden av denna händelse som vi firar är uttömd och att majoriteten av våra bröder och systrar inte vet varför vi upplever denna glädje.

Är vi medvetna om den ångest som betrycker jordens folk, där alla medel är bra för att glömma lidandet, medel som är otillräckliga, konstgjorda och kortlivade...

Hela denna bild kan göra oss till pessimister och få oss att säga "vad tjänar det till? Var är den frälsning som Gud har utlovat?"

Mänskligheten förefaller oss ha urartat, människan är liksom vanställd. Det tycks som om hon inte längre är i stånd att älska!

Låt oss inte snärjas av detta! Situationen är inte längre lysande, det har gått mer än två tusen år... Och ändå, en stor förändring skedde, till och med en omstörtande sådan: i Betlehem visade sig Guds dåraktiga kärlek! Guds enfödde Son och Ord, den andra Personen i Treenigheten blev intagen av alla människor på jorden, frukterna av skapelsen sådan som den var och är idag med sin bräcklighet sin svaghet och sina skador. Kristus i krubban sträcker ut sina armar mot de stora som små, mot de tre konungarna såväl som mot herdarna.

Denna gränslösa kärlek, denna barmhärtighet utan slut erbjuds oss utan villkor och de mot oss utsträcka armarna kommer att vara det även framgent, eftersom de är fastnaglade på Korsets trä för att bevisa hur älskade vi är av vår Herre Jesus Kristus!

Det är genom att acceptera att komma till denna jord under den mest bräckliga form, som ett litet barn, som Herren Jesus fick erfara och känna i sin kropp, ända från det första skriket, människans hela ångest. På så sätt erbjuds oss hela förtjänsten av den Gudomliga kärleken.

Vi är ansvariga för det vi har fått: vi kan inte berömma oss av att vara kristna, för allt har blivit oss givet! Men vi bör veta att ge Gud äran: "Ära vare Gud i höjden!" Denna fras som vi uttalar i början av varje liturgi bör vi integrera i hela vårt liv och till oss anknyta alla människor på jorden, i deras glädje såväl som i deras nöd!

Vi bör inte smaka Guds glädje och samtidigt glömma människornas ångest.

Herdarna offrade troligen några lamm till Maria och hennes Son, de tre konungarna kom med kostbara gåvor. Och vi, vad skall vi erbjuda? Vår gärd av tacksamhet? Självklart! Glädjen att få ta emot vår Frälsare? Javisst! Men låt oss inte glömma att vid Kristi fötter lägga ned våra bröder i nöd, för som den Helige Silouan av Athos säger: "Våra bröder är vårt eget liv".

Låt oss motta Guds glädje som ges till oss och "låt oss avlägga alla jordiska omsorger". Detta är det Hopp som bryter fram denna Julnatt och det är så som världen skall frälsas!

I Födelsens glädje välsignar jag er alla med mycken tillgivenhet i Kristus.

+Ärkebiskop Gabriel av KomanaEkumeniske Patriarkens Exark

AKTUELLT

HUVUDDUKAR OCH APOSTLARNAS LÄRA

Idag är huvuddukar ett så känsligt tema att frågan antingen bara diskuteras i polemisk ton eller inte tas upp överhuvudtaget. Och ju mera den folkliga traditionen utvecklas, desto mera avlägsnar den sig från sin kyrkliga innebörd och rotar sig i sin egen folkloristiska självtillräcklighet. Men felet ligger inte i folkloren, utan felet är att vi sedan länge har ersatt den traditionella kulturen med en ny informationskultur. Vi har förlorat kontakten med den lokala traditionen, och vår världsåskådning formas av en ström av tillfällig information om många olika traditioner samtidigt. Vårt sinne är inte alltid förberett för detta. Det globala medvetandet är inte alltid tillräckligt moget, och särskilt inte när det gäller andliga ting. Därför bör man inte bara diskutera detta tema, utan man ska framför allt göra det i en sansad ton och i enäkta ortodox anda.

Att kvinnan ska ha sitt huvud betäckt i kyrkan nämns bara en enda gång i hela Nya Testamentet, i Pauli första brev till korinterna.

Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. (1 Kor. 11: 3-6)

Alla hänvisar till dessa ord, men det är inte många som förstår deras andliga budskap och innebörd. Formalismen har gått så långt att att man nästan har börjat betrakta huvuddukarna som en ortodox uniform och till och med som en garant för en korrekt ortodoxi – utan huvudduk får en kvinna inte träda in i en kyrka, och hon får inte ens kalla sig ortodox... Det sprids olika föreställningar, ibland helt absurda, om hur ortodoxa huvuddukar ska se ut, och hur man ska knyta dem för att vara "riktig". Det har

redan uppstått en "ortodox subkultur", något som kyrkofäderna sedan urminnes tid har kämpat emot. En visst sätt att klä sig har blivit chict för ortodoxa. Som så ofta ger marknaden det mest adekvata svaret på den religiösa efterfrågan och erbjuder nu olika modealternativ med garanterad kanonicitet.

Men de moraliska följderna är värre än de estetiska. Huvuddukarna ger idag upphov till meningslösa diskussioner och konflikter i Kyrkan, i total motsättning till vad samme apostel Paulus säger i just denna epistel: Om nu likväl någon vill vara genstridig, så må han veta att vi för vår del inte har sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar. (1 Kor. 11: 16.) Tyvärr händer det att man bedrövar en syster och driver bort henne från kyrkan för en huvudduks skull; man har stängt barmhärtighetens och

kärlekens dörr och man har öppnat vägen tillbaka till just den kanoniska stränghet som Kristus befriade oss ifrån. Ännu sorgligare är det att i kyrkan se småflickor, nästan spädbarn, med stora reglementsenliga sjaletter på huvudet – knutna av deras mammor som därigenom har tillfredsställt sitt eget behov av from ärbarhet... Men de har inte tänkt på hur negativt det inverkar på barnens andliga fostran, och detta av två orsaker: det ger barnen en förvriden föreställning om Skrifterna, och det marginaliserar deras självmedvetande redan från barndomen. Senare, i tonåren, följer vanligen en svarsreaktion: då vill de så snart de kan ta avstånd från allt marginellt (dvs det som är kyrkligt och religiöst) och de skyndar att hinna ikapp sina jämnåriga och bli en del av deras sekulära liv, och på så sätt avlägsnar de sig från kyrkan. Inte ens icke-kristna fundamentalister täcker sina små döttrars huvuden!

Vad har fundamentalisterna med det här att göra?Det finns en förbindelse, och det i högre grad än vad man skulle kunna tro.

All fundamentalism kommer till uttryck i en strävan efter att underordna innehållet formen, och till och med efter att förvandla formen till innehåll. Mera konkret är religiös fundamentalism en företeelse som förvandlar sina symboler till dogmer och gör sina ceremonier till lag. Den har svårt att skilja ritualen från regler och reglerna från dogmerna. Dessutom utmärks fundamentalismen av intolerans mot andra.

Vad beträffar huvuddukarna så har traditionalismen bland icke-kristna religioner gått så långt att man har börjat (eller fortsätter) att täcka inte bara huvudet utan också halsen, och till och med hela kroppen. Underligt nog kan man idag iaktta samma tendenser bland de kristna!

Det som oroar är inte att den gamla kristna traditionen har bevarats att kvinnor täcker huvudet i kyrkan, utan att denna tradition har förändrats till sin mening och betydelse. Om denna symbol tidigare var en del av allmänt vedertagna kulturella former och motsvarade sin epoks speciella klädstil, så har man nu börjat betrakta detta "urgamla" plagg som obligatoriskt. Den symboliska betydelsen har ersatts av en strängt dogmatisk. Huvudduken har blivit ett oföränderligt tecken på religiös identitet. Det är värt att uppmärksamma detta, eftersom det hänger samman med doktrinära förvanskningar av en

äkta kristen förståelse för det religiösa livet, för människan och för frälsningen.

Dessa är de viktigaste förändringarna som har kommit.

För det första har moralen mer än heligheten blivit det viktigaste dogmatiska kriteriet. Att kvinnorna höljer sig har blivit både ett moraliskt och ett dogmatiskt krav. En kvinna ska täcka sig inte bara med en huvudduk utan med en stor huvudduk. Många förstår inte längre den sanna meningen och har ersatt den med ett moraliskt kriterium – att inte dra till sig främmande mäns blickar, att inte locka. Detta låter nog mycket ärbart. Icke desto mindre härstammar en sådan moral i grund och botten från en annan, icke-kristen antropologi som ser kvinnan som litet lägre stående än mannen. Kvinnan betraktas som mannens – verkliga eller potentiella – egendom.

Någon kanske säger: naturligtvis måste varje from och sedesam man skydda sin hustru från främmande blickar, "som en vacker blomma i husets inre trädgård"; kvinnan måste å sin sida dölja sitt yttre och inte dra till sig mäns lystna blickar. Det är bara det att aposteln Paulus inte skriver ett enda ord om detta apropå huvuddukar! Det kan vara en romantisk, men samtidigt en icke-ortodox uppfattning, och till och med en icke-kristen. Apostelns lära säger något annat. När det gäller kyskhet så skriver han i ett annat sammanhang ingenting om "skyddande" huvuddukar, utan helt enkelt: Men om de inte kan behärska sig bör de gifta sig, det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå (1 Kor. 7:9).

Låt oss därför se

Vad Aposteln Paulus egentligen menar

Hans anvisningar hänför sig för det första till människans skapelse: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” (1 Mos 2:18).

Därmed kommer kvinnan/hustrun som en ledsagarinna och en hjälpare åt sin man. Aposteln tillägger: ”ty mannen kommer inte från kvinnan, utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud.” (1 Kor 11:8-12).

Någon kan i detta finna tecken på diskriminering. Men före syndafallet var inte Adam i behov av någon ”hjälp” – nåden gav honom allt han behövde. Han umgicks å ena sidan med hela den omgivande skapelsen, å andra sidan med Gud själv, så det vore fel att säga att han var ensam. Men i detta umgänge befann sig den omgivande skapelsen på ett lägre plan än Adam själv och Gud – på ett ojämförligt högre. Adams ensamhet bestod i att han saknade någon som både till sin natur och till sin värdighet var honom jämlik. Och med värdighet menar vi här; att vara skapad till Guds avbild, att vara utrustad med fri vilja och att inte vara underkastad döden. Gud skänkte Adam sådant umgänge genom att utrusta Eva med samma värdighet och egenskaper. Om Gud, istället för Eva, sänt Adam en annan man som sällskap, till att vara hans bästa vän, så hade detta stört Adams unika och outbytbara ställning i skapelsen (med modernt språkbruk hade det varit tal om en slags kloning…). Om Adam till sällskap istället fått något slags djur utrustat med förståndsegenskaper hade det ändå inte varit av samma värdighet som honom själv; förstånd var inte det enda som skiljde Adam från djuren.

Begreppet umgänge skall här inte förstås som ”sällskap” i vanlig mening, utan som en naturlig och fulländad förening. Endast hustrun – Eva – kunde tillsammans med Adam uppfylla den mänskliga naturen, utan att rubba människans unika egenskaper och utan att ta ifrån honom hans värdighet, men genom att delta i mänskligheten på likvärdigt sätt.

Eva besitter samma värdighet som Adam, emedan det är genom henne som den mänskliga naturen förs till fulländning. Och när aposteln talar om mannens ”makt” över kvinnan, tillägger han själv ”för änglarna” och visar därigenom på skapelsens hierarkiska princip, inte bara vad gäller människan, utan hela världens tillblivelse, med början i de okroppsliga himmelska krafterna. Och detta är en hierarki och ”makt” som bygger på kärlek, inte på förödmjukelse eller slaveri.

Adam och Eva är av samma natur och har samma värdighet, men det finns också individuella drag; de ömsesidigt kompletterande manliga och kvinnliga egenskaperna. Endast ett sådant, av Gud helgat, umgänge mellan två kompletterande och likställda varelser kan förverkliga Människans fulländning. Med andra ord är den bibliska sanningen att kvinnan är skapad för mannen något som inte föringar, utan istället bekräftar deras lika värdighet som bärare av Guds avbild. Liksom den Heliga Treenighetens olika hypostaser varken förändrar eller föringar Guds enhet så förringas inte heller Adam och Evas enhetligt mänskliga natur av de drag som följer av manligt respektive kvinnligt – de endast kompletterar varandra.

Dessutom – när aposteln Paulus säger att ”Gud är Kristi huvud” så förringar han inte Kristi gudomliga natur och gör inte Herren till slav, utan har endast det Förkroppsligade Ordets födelse och människoblivande i åtanke, som personliga uttryck för den allraheligaste Treenighetens andra hypostas.

I det Gudomliga, hos Fadern och Sonen, finns samma värdighet. På samma vis bör man förstå mannens överhöghet över kvinnan och kvinnans likställda värdighet med mannen.

När aposteln Paulus på ett annat ställe skriver: ”Och det var inte Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse” (1 Tim 2:14) får man inte skynda till slutsatsen att Adam vore mera rättfärdiggjord än Eva. Skriftens ord får inte ryckas ur sitt sammanhang, utan måste läsas med hänsyn tagen till hela den bibliska Uppenbarelsen.

Alltså – liksom mannens och kvinnans roller i tider av nåd kompletterar varandra, så sprids också deras skuld lika i synden, men icke på samma sätt. Att kvinnan ”förleddes till överträdelse” betyder inte att hon syndade mer än Adam, utan endast att hon syndade på sitt vis. Hon, som kvinna, frestades genom demonisk ingivelse, men mannen förfördes också han på sitt sätt och visade olydnad. Kvinnans skuld kompletteras på ett tragiskt sätt av mannens klagan: ”Kvinnan som Du gav mig”. Och denna klagan är redan riktad mer till Gud än till kvinnan – vilket gör den till en ännu större synd….

För det andra visar aposteln Paulus på det kristna äktenskapets sakrament och helighet. Mannen är kvinnans huvud, men inte på ett tyranniskt sätt, utan liksom Kristus åt Kyrkan! Föreningen mellan makarna liknar föreningen mellan Kristus och Hans Brud – Kyrkan. I ett sådant förhållande korsfäster sig den som har makten för den som ligger under den.

Denna uppenbarelses otvetydighet påminner oss om att Pauli ord om huvudduk gäller gifta kvinnor, som ett tecken på deras helgade förbund med sina män (som Kyrkans med Kristus). Aposteln vänder sig till de gifta kvinnorna, inte till kvinnor i allmänhet, liksom till de gifta männen och inte till män i allmänhet. ”Hustrun är mannens ära”. Vad som avses är inte en allmän moralkodex om förbindelser mellan individer av olika kön, utan om de hemlighetsfulla (i betydelsen sakramentala) förbindelsernas helighet inom den kristna familjen – i ”hemmets kyrka”.

Aposteln Pauli brev är adresserat till korintierna för närmare 2000 år sedan, i deras konkreta kulturella kontext. Därav följer att hans undervisning motsvarade den tidens kulturella mönster. Icke desto mindre hänför sig apostelns undervisning inte till en viss kultur eller folkloristisk tradition, utan till de universella teologiska sanningarna. Bärandet av huvudduk är således –

Ett symboliskt tecken

som visar på de ontologiska egenskaper, vilka vi just beskrivit. Av outgrundlig anledning talas det idag över huvud taget inte om den andra möjlighet som aposteln ger den gifta kvinnan för att ”inte dra skam över sitt huvud” – nämligen att klippa sitt hår. Med viss ironi, dock inte utan grund, kan man säga att många kvinnor idag med glädje följer detta andra råd – i takt med tidens mode – men att samma kvinnor i kyrkans rum åter täcker sitt huvud, på grund av bristande förståelse av apostelns ord... Vi bör inse att aposteln Pauli ord bär på möjligheten för kristna att leva i

skiftande kulturer, utan att göra våld på den inre teologiska betydelsen av de eviga sanningarna. Därtill kan vi lägga märke till att aposteln inte bara talar om den gifta kvinnan, men också om det att den gifte mannen inte får täcka sitt huvud när han ber i templet. Om vi ytterligare studerar texten finner vi även följande ord: ”Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår” (1 Kor 11:14). Utifrån detta skulle man kunna

kritisera aposteln för okunskap om att de gammaltestamentliga nasirerna lät håret växa till Guds ära! Eller så får vi lov att kritisera alla de munkar som idag, i enlighet med kutymen i många kloster, låter håret växa och därmed enligt aposteln Paulus drar vanära över sig. Det har ju inte alltid förhållit sig så – fordom klippte munkarna tvärtom sitt hår. Därefter, i Bysans, uppstod nya föreskrifter, inte religiösa utan konjunkturella sådana – om de olika ståndens yttre kännetecken. Dessa konjunkturer har sedan skiftat många gånger, beroende av tid och plats. Några århundraden efter aposteln Pauli levnad började män i kyrkans tjänst att förrätta bön i templet just med täckta huvuden. En annan ”kulturell” paradox: när männen började bära byxor (i ett historiskt sent skede) så kom de kyrkliga klädnaderna att bevaras som de var och därmed rentav få något kvinnligt över sig! I formell mening skulle de kyrkliga skrudarna falla under förbudet från kyrkomötet i Gangr (?) (cirka år 340) som förbjöd kristna att bära kläder passande för det motsatta könet. Här torde även den strängaste formalist inse det orimliga i liknande resonemang.

Kristna har alltid haft som uppgift att på ett adekvat sätt leva i sin tid, för att inte underkasta den andliga läran en närsynt och oandlig traditionalism! Dessutom, i de symboliska tecknen och föreskrifterna finns alltid en inbyggd villkorlighet, till skillnad från de kyrkliga dogmerna, där det inte finns någon villkorlighet. Symboliken kan och ibland t.o.m. måste ändra form, beroende av den kulturella omgivningen och andra faktorer. Än en gång påminner vi om att endast den dogmatiska läran är helt oföränderlig och varken är underkastad tid, rum eller kulturella egenheter.

”Didache” – de heliga apostlarnas lära – en av Kristenhetens allra äldsta skriftliga dokument –lär oss att de kristna inte utmärker sig gentemot det övriga folket genom sin klädsel. Också de heliga kyrkofädernas råd överensstämmer med detta. Att kvinnor på ikoner avbildas med täckt huvud är inte, vilket vissa anser, en kyrklig tradition utan blott en avspegling av den då rådande allmänna klädedräkten. Med andra ord finns det ingen kristen uniform, utan kristna bör se normala ut – och därmed smälta in i den kulturella omgivningen. De kristna bör alltså inte utmärka sig till det yttre, utan endast genom sitt uppförande och ett helgat liv. Har man heligheten som ideal utesluter detta för övrigt oanständighet i klädseln.

Tvärtom mot vissa nutida uppfattningar skall Ortodoxin som en allmännelig, apostolisk och världsomfattande lära inte pracka på människan några speciella kulturella, eller etniskt-religiösa formdrag, utan skall tvärtom befria honom eller henne från de folkloristiska fördomarnas inflytande. Den kristna läran utgör i sig själv en vederläggelse av den nutida zilotism som beskyller var och en för ”modernism” som inte ikläder sig ”gudfruktighetens uniform”.

(Ett förtydligande vad gäller den liturgiska dräkten: Om en huvudbonad i kyrkan utgör ett kulturellt element som ger uttryck för den enskilda bärarens personliga

medvetande, så är den kyrkliga klädedräkten ett liturgiskt element. Dessa kläder är förvisso också symboler, men de ingår som symboler i själva gudstjänsten och berör hela den bedjande skarans trosbekännelse. Den liturgiska dräkten är således av annan sort och bör inte sammanblandas med det folkliga bruket av huvudduk. Ej heller utgör huvudduken ett liturgiskt element!).

Ärevördige Maxim Bekännarens tolkning

Maxims teologiska kontemplativa betraktelsesätt går till sådana ytterligheter som att det inte är fråga om verkliga huvudbonader eller ens om äktenskapliga förhållanden:

"Således, då vi närmar oss innebörden av en andlig uttolkning säger vi att mannen är det aktiva förståndet som har trons ord som sitt huvud; förståndet betraktar sitt liv, skådande på det som på Kristus... Härvid vanärar det inte sitt huvud, d.v.s tron med några slags yttre eller materiella täckelser, eftersom inga timliga företeelser förmodas stå högre än tron. "Kvinnan" i detta förstånd kallar vi själva vanan vid andlig aktivitet, bevuxen med och täckt liksom av långt hår, många och olikartade självuppoffrande avsikter...

Vidare: "mannen"är ett förstånd som har omsorg om en naturlig kontemplation i ande och bön och som huvud har Ordet, Kristus...Ett sådant förstånd vanärar inte Ordet och liksom täcker sig med några materiella eller timliga saker, för det sätter ingenting högre än detta Ord. "Kvinnan" i detta förstånd emellertid är en med detta samexisterande känsla med vars hjälp det färdas över ett hav av synliga och känslosamma saker där det insamlar de gudomliga avsikter som finns i det. Ett sådant bedjande förstånd tillåter inte känslan (kvinnan), berövad sitt förnuft, att bli en slav under oförstånd och synd...

Å andra sidan är "mannen" ett förstånd som visar sig vara inneslutet i en mystisk teologi och som har den icke förtäckte Kristus som huvud, på ett hemlighetsfullt sätt omöjlig att begripa för förståndet..."Kvinnan" i detta förstånd emellertid utgörs av tanken, renad från varje slags känslomässigt drömmande och havande liksom ett huvud förståndet som ägnar sig åt begrundande av gudomliga dogmer."

Eftersom den kyrkliga Traditionen ofta omsätts i verkligheten på olika kontemplativa nivåer finns det i den utrymme för såväl överförda (metaforiska) som mer bokstavliga tolkningar av en och samma uppenbarelse. Traditionens huvudsakliga roll är inte att torrt och entydigt förklara Guds Ord, utan att framför allt underordna alla möjliga tolkningar en sann, inre, andlig innebörd. Härigenom kan man förklara varför vissa fäder har ett mer allegoriskt synsätt i tolkningen av Skriften och andra ett mer bokstavligt. Icke desto mindre kompletterar i själva verket alla de heliga fädernas olika skolor och synsätt varandra inom ramen för en och samma levande Helig Kyrkans Tradition, även i en del (till synes) meningsskiljaktigheter.

I sammanhanget med det ovan sagda är det lättare att förstå att aposteln Paulus antropologi och hans lära om äktenskapets helgd är oförändrade på ett dogmatiskt plan, men deras symboliska uttryck måste vara adekvata för den tid och miljö i vilken varje lokal kyrka befinner sig. I denna sak krävs andlig mognad och fömåga till andligt omdöme. I annat fall står en ortodox kristen inför hotet at förvränga Kyrkans äkta lära och ersätta den med folkloristiska och alldagliga surrogat och moralism. Om man till exempel för 2000 år sedan i Östern klädde sig på ett sätt så klädde sig de kristna likadant för att inte genom det yttre skilja sig från sina samtida. Men om vi på bokstavligt sätt börjar imitera den tidens klädsel och anser den vara en garant för äkthet så kan vi lätt falla offer för andlig förförelse. Om vi inte genom en brinnande inre tro lär oss att se ut som vanliga medborgare så blir vi marginaliserade, med en avsvalnad tro.

Vårt mål härär inte att ta av huvuddukarna på de kvinnor som ber i kyrkan, utan att från de troendes axlar ta av bördan av religiös folkloristik, vidskepelse och falsk moral (ofta av icke-kristen härkomst). Ytterligare ett mål är att till ortodox praxis återföra dess karakteristiska och autentiska andliga innebörd, vilken stöder sig på de heliga fädernas tradition och inte på den falska fromheten hos "ungstaretser".

Friheten att täcka huvudet kvarstår för de troende om de bara har en mogen och andlig förståelse av sina handlingar i kyrkorummet. Men då är det viktigt att hålla sig till regeln att inte tänka ut en "särskild" kyrklig etikett, inte skilja sig genom sitt yttre, att inte skapa en opassande subkultur av ortodox typ och inte döma andra. En subkultur kan inte lösa andliga problem eller läka syndens sår. Men viktigast är: till en ytlig uniformitet av fromhet läggs vanligen även en subkulturell världssyn, vilket man måste akta sig för. Tvärtom, en sund ortodox andlighet har förmågan att uppvisa såväl smak som klokt omdöme och att vara adekvat. I denna innebörd, här och nu, då vi arbetar på vår frälsning, är det bättre att ersätta huvuddukarna med andra "huvudbonader" - en mössa, en basker, en elegant hatt... Symbolen bör ju inte stå i motsats till estetiken.

Om någon uppfattar aposteln Paulus ord i enlighet med den helige Maxims lära och inte synligt täcker sitt huvud utan i hemlighet täcker sitt bedjande sinne med en inre fromhet så dömer vi inte en sådan människa. Och överhuvudtaget skall vi vara glada åt varje människa som kommer Herren till mötes i kyrkan, inte döma efter kjolar och huvuddukar, utan prisa Gud för att en människa har funnit vägen till kyrkan.

I slutsats skall vi påminna om två viktiga saker :

För det första: att av religiösa skäl täcka huvudet på små flickor, vilket inte ens fundamentalisterna gör – detta stämmer varken med det Heliga Skriftet eller med den äkta Ortodoxa kyrkans tradition. I denna bemärkelse påminner vi om att Jungfru Maria i treårs ålder avbildas utan någon slöja på huvudet.

För det andra : när vi tittar på Gus Moders ikoner så märker vi att Hennes huvud täcks av en slöja på sådant sätt att halsen är öppen och syns tydligt som en viktig detalj av

Guds Moder med heliga kvinnor, byzantisk mosaik från 800- talet

Hennes ansikte. Detta påpekar en gång till att det är olämpligt att kristna kvinnor idag tätt bindar om halsen i samband med huvudet vilket påminner mer om icke-kristna religiosa praktiker.

F. Angel